Senaste inläggen

Av amfetaminhelvete - 18 mars 2016 14:27

Hmmm, hur inleder man egentligen en sånhär text? Som vanligt har jag svårigheter att skriva. Mina fingrar är kalla. Alltid kalla. Hursomhelst, denna text är endast mörk och beklagande. Självömkande, förlöjligande men också befriande.
Ord på tankar som spinner. Som att de på något sätt vore okej att klaga över något som man skapat själv och kan avsluta närsomhelst. Det är det som är så jävla smärtsamt.
Idag vaknade jag till detta eviga mörker och ensamhet jag allt som oftast befinner mig i. Eller, jag har ju en liten vän som ger mig lite hopp. Amfetaminet.
Men de är snarare tanken på att få ta tjack som gör mig exalterad. Jag är inte särskilt exalterad när jag har det i mig.
Jag har precis förlorat mitt jobb. Ett bra jobb som ger mig en bra inkomst. Älskade mitt jobb och mina kollegor, men i min
dimma så lyckades jag flippa ur och sumpa det jag värdesätter högst. Jag är lojal, är duktig på det jag gör. Älskar att jobba.
Men jag reagerade precis som jag alltid gör, med likgiltighet och "fuck it"-attityden, som en liten snorunge trots att jag nu hunnit
bli en fjärdedel av ett sekel.
Jag har iallfall lagt ner nålarna nu. Efter ett besök på akuten förra veckan då jag trodde att jag skulle behöva amputera min ena hand fick jag en tankeställare.
Den gick från hudfärgad till blå på några timmar bara.
Bemötandet på när-akuten var intressant. Fick ingen sjuktaxi till "riktiga akuten" då jag berättade att jag injicerat amfetamin och min hand håller på att dö.
Läkaren skrev en blixtremmis. Men jag fick fan ta mig dit själv. Försökte skälla ut kvinnan i receptionen. Fast det var mest uppgivenhet och rädsla i min röst. Tårarna sprutade när jag tittade ner på mina
fortfarande vältränade armar. Dom hade en ton av gul/blåa inslag. Där sitter jag på en brits och kan knappt fatta att de är sant, samtidigt som läkaren tar prover på mig.
Tårarna fullständigt sprutade ur mig och jag undrar flera gånger vad jag gör där. Varför gör jag såhär? MEN, i missären och sorgen så tillhörde jag något. Man kunde sätta mig i en kategori;
Missbrukare, och de ger någon slags trygghet. En slags offerkofta och filt. Något att luta mig mot. Jag är någon. Tillhör något. Just relax. Sjukt men sant.
Idag känner jag mig faktist stolt över att jag stod emot första impulsen att åka och hämta nya nålar.
Fyfan vad patetiskt att vara stolt över det. Vidrigaste meningen jag skrivit i hela mitt liv. Stolt över att slutat injicera. Wtf?!
Fyfan. En stark, snygg och smart kille som jag är. Jag tycker verkligen det om mig själv.
Aldrig i min vildaste fantasi någonsin kunde jag tänka mig att jag skulle bli som dom. Dom riktiga knarkarna.

"Hur fan kan man vilja leva sådär? Det är väll bara lägga ner" brukade alltid min tanke, eller kommentar vara när jag ibland passerat dom
lokala parkhängarna. Idag är jag nästan likadan. Vi har iallafall samma mål, samma intressen och samma sak som styr oss. Skillnaden är att jag har en bostad, har ett allt som oftast vitt leende och gott om pengar.
Idag kan jag förstå dom bättre, fast jag förstår ändå inte. När saker och ting plötsligt sker på automatik, när de är något
annat som plötsligt styr, när du ser dig själv göra en sak, även fast du vet att det inte leder till något bra, bara till något sämre,
när hjärnan på automatik väljer någonting. Hela vägen igenom har du en liten liten känsla av att de inte är rätt beslut. Men ändå tar det beslutet.
Beslut är subtilt. Det är inget beslut eftersom att jag någonstans inte har ett val, även fast jag gör ett aktivt val.
Jag försöker sluta ifrågasätta den delen av mig själv, för smärtsamt att ifrågasätta och aldrig få något riktigt svar. Fast min nyfikenhet tar överhand.
Varför gör jag detta utan försök att stoppa det, trots att jag vet resultatet.
Men de är fascinerande. Och otroligt skrämmande. Och otroligt nedbrytande.   
Det syns aldrig på mig. Jag blir inte lycklig. Jag pratar inte i hundranitti. Mina dopamin-nivåer i hjärnan är tömda för länge sen.
Jag klär mig alltid snyggt, är ordnad och välluppfostrad i mitt sätt. Ingen skulle kunna föreställa sig vad min "livsstils-hobby" var.

Kanske inbillar jag mig att jag tappat all kontroll? Jag kanske lurar mig att jag inte har kontroll bara för att få tappa kontrollen mer.
Om jag intalar mig själv att jag har kontroll, kan jag ta kontrollen då?
Eller ger de bara en falsk känsla av att jag har kontroll? När jag egentligen inte har det? Bara för att få fortsätta. Ingen fattade den tror jag, men i mitt kemiska huvud lät de perfekt.


Jag har varit "drogfri" i långa perioder i mitt liv, alltid rökt cannabis dock, vilket är en harmlös drog som räddat mig från att göra andra dumma saker.
Fängelse, häkten och andra frihetsberövande alternativ har jag hunnit testat på ett x-antal gånger. Idag är jag lite äldre och klokare och hamnar inte i dom situationerna längre.
Alltid ordnat upp mitt liv, byggt upp det, kännt livet i både med och motgång. Älskar att leva, älskar möten med nya människor,
det är väll någonstans vad livet går ut på. Att hitta saker, samtal och samband med varandra.
Men varenda jävla gång så raserar jag det. Men denna gång föll jag så hårt. Hårdare än jag trodde var möjligt. Fort också.
Jag kan inbilla mig själv att jag redan stakat ut mitt öde, som en jävla slalom backe. Jag ser framtiden på ett sätt som jag inte gjorde förut.
Utstakad rakt ner i avgrunden. Som att jag vill hämnas på någon och skrika "HA!!! DÄR FICK NI!! ERA JÄVLA SOPOR!!" Samtidigt som jag dödar mig själv.
Så konstiga tankar, finns ingen att hämnas på, de enda det skulle ge är sorg till min familj och mina vänner. Vem ska jag hämnas på?
Det är väll de dom kallar självdestruktiv antar jag.

Dom vet ingenting om att jag återfallit igen. Eller dom kanske vet, men säger ingenting.

Jag har ingen aning om hur dagen ser ut. Jag orkar inte längre umgås med mina vänner som är drogfria och lever normala liv. Klev upp, kände direkt den där klumpen i magen, som alltid.
En väldigt diffus känsla som är svår att beskriva. Den brukar signalera att jag behöver något.
Kände ångest och ensamhet över att ingen behövde mig. Jag har ett behov av att känna mig behövd för någon annan. Laddade ganska omedelbart upp ett halvgram kvalitè som jag drog i mig.
Skulle ätit frukost innan, men jag hoppade det. Kaffe får räcka. Tanken fanns där, men visste att det inte skulle bli så. Lustigt
Försöker värma mina händer. Fan vad less jag är på det.
Inga tabletter än så länge idag. Jag är beroende av xanor också som jag verkligen försöker bli av med. Sånt rävgift som går
otroligt fort att bli fysiskt beroende av.

Bara för att jag skrev så var jag tvungen att känna efter i varenda liten cell om jag inte behövde en. Visst hittade jag en liten känsla av något oklart, något som behövde botas dock oklart vad,
därför tog jag en. Men den var jag värd.
Nu ringde även en god vän och ville att jag skulle komma dit över helgen. Fan, nu känner jag mig positiv! Vi ska göra normala saker,
inte knarka hämningslöst som vi brukar. "Vi kan väll göra normala saker, typ titta på tv" var hennes förslag. Haha!
Undra hur en "normal" människa skulle se på en normal knarkarhelg i en knarkares anda. Herregud alltså.
Vi som vet och varit där, fyfan hur sjukt det är. Ett ständigt jagande efter något, ett ständigt förberedande inför nästa dos.
Ett hopp om att denna gång så blir de bra, nu blir de perfekt. Men de händer ju aldrig.
Som Albert Einstein sa ;vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.
Finns så mycket som är komplext när de gäller missbruk och beroenden. Så mycket saker man inte kan förklara eller sätta ord på.
För alla missbrukare är inte dum i huvudet. Jag vet att drogerna förstör mig. Jag vet att det inte blir bättre om jag tar mer.
Jag vet att jag inte kommer få den känslan jag vill ha. Vad är de för känsla jag vill uppnå? Jag kommer aldrig nöja mig.
Ändå fortsätter jag..
Stunder av hopp infinner sig. Tillräckligt av hopp som tidigare gav viljestyrka som klarar att gå igenom betongväggar. En stridsvagn brukar jag definera mig själv som.
Saknar stridsvagns-känslan. Hoppas den finns kvar. Och att jag hittar den igen.
Nu fick jag plötsligt en del grejer att göra, så på med skjortan, sträck slipsen och kamma bak håret. Ingen ser. Ingen vet.
Iskalla händer har jag iallafall.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards